Petters Auskultation

Jag besökte en andraklass här i Karlstad. Direkt på morgonen ställde sig undervisande lärare vid dörren och hälsade varje elev välkommen. Eleverna har en bestämd plats i klassrummet som dom blir tilldelade via lottning, en lottning som händer med cirka en månads mellanrum. Varje morgon inleds med en genomgång av dagens schema.
Läraren berättar att hen tycker det är ytterst viktigt att alla elever ska kunna sitta bredvid alla och jobba i par. Jag håller med helt, hela min skolgång var jag själv med om detta och har själv tagit det som en självklarhet. Sen när läraren tyckte barnen såg ofokuserade ut höll hen även i lite gympa för att få röra lite på sig för att ge eleverna mer energi att lära sig.

Som en person som inte jobbat inom skolan innan tyckte jag det var mycket spännande att se hur allt fungerar. Något som för mig blev en överraskning var det att de har lektioner inom Programering nu för tiden. En lektion som inleds med en ganska lekfull introduktion där läraren ger en liten uppgift som barnen i par får klura på. Denna uppgift skulle lära barnen om perspektiv som man ska kunna i en framtid som programmerare.
Läraren berättar att dom får anpassa undervisningen efter hur samhället utvecklas och det står även i målen att nu ska det finnas programmering på schemat. Det var lite som en chock för mig men ändå självklart att det är viktigt för unga att lära sig programmering nu när programmerare är så eftertraktade i samhället.

På skolan jag besökte fanns det så var och en av eleverna hade tillgång till en ipad. Denna fick de arbeta på i nästan alla ämnen, förutom kanske ämnen som matte. Jag såg detta som både något positivt men också negativt. En ipad kunde underlätta på ett mycket effektivt sätt för barn med tex läs/skrivsvårigheter. Då man med bara ett knapptryck kan fixa ljudbok med mera. Och nackdelen med så mycket ipads tyckte jag barnen gick miste om att faktiskt skriva för hand. Men samhället rör sig framåt och så gör väl även skrivandet, vare sig jag vill eller inte.

                      (Detta är elevernas lilla programmeringsuppgift dem fick arbeta på)
//Petter

En mjuk start på dagen

Jag fick möjligheten att auskultera i en förstaklass. Klassen bestod av 25 elever med en jämn fördelning mellan pojkar och flickor. Klassen leddes av en klasslärare. Ibland besöktes klassen av en specialpedagog samt en fritidspedagog som assisterade under vissa lektioner.

Det första som slog mig var att gruppen var relativt stor och jag märkte snabbt att det fanns en mängd olika behov bland eleverna som behövdes tillgodoses. Klassläraren var väldigt tydlig med när instruktioner skulle ges och hen frågade alltid eleverna vad som förväntades av dem när det var dags för instruktion. Hen hade även ett visst tecken som användes som en signal för att fånga elevernas uppmärksamhet. Jag drog slutsatsen att tydlighet och struktur kan vara viktigt när man ska undervisa en relativt stor grupp yngre elever. 

Något som var fint att se var morgonrutinerna då lugn musik spelades upp. Barnen fick välja om de ville ägna sig åt tyst läsning eller om de ville rita. Den här rutinen verkade barnen väldigt trygga i. Alla visste vad som gällde och vad som förväntades samt att alla fick en mjuk start på dagen. Det var även ett bra sätt för eleverna att komma igång och engagera sig i något som de klarade av. Personligen tycker jag detta var ett bra sätt att aktivera barnen på då de stimulerades på en lagom nivå. Det hade varit intressant att ha en dag utan den här rutinen för att undersöka hur det skulle spegla resten av dagen. 

Ovanstående stycke kan kopplas ihop med associationistiskt lärande då barnen kopplar ihop musiken med att det är dags att läsa/rita. Säljö menar att associationistiskt lärande sker när händelser som uppträder nära varandra kopplas ihop. Det går även att koppla ihop scenariot med klassisk betingning där musiken motsvarar ett betingat stimuli och att den betingande responsen då blir att eleverna tar fram sin tystläsningsbok eller börjar rita. 

  

Sammanfattningsvis är jag nöjd med auskultationen. Dagarna var väldigt olika varandra om man ser till vilka lärandesituationer som uppstod. På så sätt verkar läraryrket väldigt spännande. Jag ser fram emot att få besöka klassen igen till våren. 

// Mattias

Reflektion Auskultationen

När jag var ute på auskultationen reagerade jag på situationerna när eleverna skulle stå i led, där det kan det bli väldigt rörigt och stimmigt bland eleverna och lärarna uttrycker sig som att det är elevernas fel. Lärare ifrågasätter varför de inte kan stå still på ett led innan de ska gå till matsalen, blir irriterad på eleverna och eleverna själva blir ledsna och frustrerade. Detta blir som Sälsjö skriver i Lärande skola bildning att behaviorismen skulle kalla det som form negativ förstärkning, läraren vill utsläcka ett beteende hos eleverna.

Men har läraren gett möjligheten för eleverna att lyckas i de situationerna?

När du ska betala på ICA, då väljer du den kortaste kön och är det lång kö så blir du irriterad och tycker det är jobbigt att stå still och vill att det ska gå snabbare. Varför ska man då behöva utsätta eleverna för detta då när man själv tycker det är jobbigt?

Varför tvingar man eleverna att stå still i ett rakt och lugnt led på väg till matsalen när de är hungriga och trötta? När eleverna behöver vänta in att alla ska komma, att alla står still och är tysta så skapas det ännu mer oro, de buttar på varandra och skriker. Är detta då ett ypperligt tillfälle att få 27 elever samtidigt stå still i ett led? Detta är som att vilja skapa dålig stämning och irritationsmoment hos både elever och lärare och man har verkligen inte gett eleverna möjlighet att lyckas. Är inte det bättre att istället för låta de stå i led, släppa in dem pö om pö, låta dom fortsätta leka eller likande och ta in några i taget för att undvika köbildning, knuffning på varandra och skrikande barn. Istället för att eleverna ska associera led med någonting negativt och jobbigt som sociokulturella perspektivet tar upp, kan man istället få eleverna att associera led med någonting som är lugnt och inte bara skrikit och bråkigt.  

Självklart ska barn lära sig stå i led och vänta på sin tur utan att behöva bråka, men jag anser att man kan välja sina tillfällen.

Hur ställer ni er till detta?

/ Nathalie 

Hur mår du idag?

Under mina Auskultationsdagar i en klass i årskurs 1, upplevde jag en god arbetsmiljö, ett fint förhållningssätt och en klassgemenskap, en lärare som arbetade låg affektivt och en hel klass med nyfikna elever.

Något som fångade mitt intresse första dagen var känslogubbarna som satt på tavlan. Tre ansikten alla med varsitt uttryck, glad, neutral och ledsen/arg. De användes i samband med samlingen och där veckans elever fick ställa frågan, hur mår du idag? Detta gjordes enskilt till varje elev och lärare på plats och man tilltalades vid namn. Eleven kunde välja att berätta anledningen till sitt val, eller välja att avstå. Vid ett inhopp i årskurs 2 fick jag vara med under just den samlingen. Om svaren rörde skolämnen kunde läraren att efter berörd elev pratat färdigt, återkoppla, ställa lite frågor angående förbättringar, anledningar osv. Läraren kunde även  ge beröm för processen som utförts, vilket kan kopplas till Dweck och hennes Growth mindset men även till Behaviorismen.

 Detta arbetssätt kan förstås öppna upp många nya dörrar, vilket James Nottingham tar upp i sin bok, Utmanande undervisning i klassrummet som en form av återkoppling och dialog, där det är gemenskapen som skapar förutsättningar för trygghet, omsorg, samarbete och respekt.

För i ett klassrum finns inte enbart en grupp med X antal elever, det finns även en unik Y och här ska skolan och lärarna se till att det skapas och finns lika förutsättningar för varje enskild elev att må bra, utvecklas och känna trygghet i sin skolvardag. Här kan man genom små enkla medel, som till exempel ovannämnt arbetssätt fånga upp elever på ett tidigt plan, kunna påbörja att se mönster och även orsaker till varför hen svarar eller inte svarar på ett visst sätt.

 Något som i sin helhet kan förstås påverka lärandet för den berörda eleven och lusten att skapa en livslång lust att lära.

 Så, hur mår du idag? 

   😊    😐    😒

Allt väl! / Emma

Reflektion från auskultationen

Jag har under min auskultation följt en klass i årskurs fyra. För att välja ut några saker jag reflekterade över har jag valt att berätta om vad som hände under en NO-lektion. Läraren gick först igenom vad dagens undervisning skulle handla om, vilka målen var och hur de skulle gå till väga för att nå målen. Även vad de skulle göra om de blev klara med en uppgift innan de andra. Detta kallas formativ bedömning. I Håkanssons Synligt lärande kan man läsa att formativ bedömning är ett begrepp som innefattar flera olika typer av återkopplingar och att använda sig av det i undervisningen visar bäst studieresultat.

När läraren skulle förklara vad luft är för något och vad som händer med molekylerna i luften när den blir varm respektive kall använde hon sig av text och animationer. Att använda sig av både bild och text kallas för dual coding. På detta sätt menar Wienstein att eleverna lär sig lättare eftersom de då tar in informationen från två källor, både visuellt och verbalt.

Jag upplevde att eleverna var positiva till att läraren gick igenom upplägget. De visste från början vad som skulle göras och varför. Att läraren tog några minuter till att gå igenom detta verkade ändå spara tid. Eleverna behövde då inte fråga varför de skulle lära sig dessa saker och de visste vad de skulle göra om de blev klara tidigare med en uppgift. Även att läraren förklarade genom både bild och text verkade ha positiv effekt på eleverna. De verkade förstå på ett annat sätt när de fick se bilden. Några elever reagerade med ”jaha” när de fick se bilden, som att det var en pollett som trillade ner då. 

Reflektion från auskultationen

Under min auskultation har jag varit i en klass fyra på en stor skola i stan. Det jag har valt att skriva och reflektera om är hur en religionslektion såg ut. Innan lektionen pratade läraren med en kollega och frågade hur denne hade gjort under religionslektionerna om samerna, för att se hur dennes elever lärde sig bäst. I klassrummet började läraren att berätta hur religionslektionen skulle se ut, vad lektionens mål var och att det fanns ytterligare uppgifter till de som blev klara innan lektionens slut. Detta kallas för formativt lärande vilket Håkansson skriver om i sin text om synligt lärande, vilket innebär att elever som får olika typer av återkoppling ger ett bättre studieresultat. Detta gäller också lärare som pratar med kollegor om sin undervisning för att optimera de uppgifter som används till undervisningen.

Vidare i lektionen började läraren med att läsa högt ur religionsboken för eleverna, och drog en koppling till vikingarna som de pratat om veckorna innan, att vikingarna bodde i södra Sverige och att samerna bodde i de norra delarna av landet. Därefter fick eleverna titta på en dokumentärfilm om samernas tro, här använder sig läraren av Weinsteins dual coding genom att eleverna får information från två kanaler, både via text men också via bild. Efter dokumentären frågade läraren vad eleverna visste om samerna, kanske att de sett Jon Henrik Fjällgren på melodifestivalen och att han är same och jojkar. När den kopplingen drogs ökade intresset ytterligare hos eleverna att lära sig och förstå mer. Läraren använde sig av Vygotskijs sociokulturella perspektiv för att eleverna skulle knyta samman tidigare erfarenheter till samerna med jojk och melodifestivalen.  

När kopplingen dragits uppfattade jag det som att engagemanget inför kommande uppgift ökade och eleverna var därför ivriga på att fortsätta jobba med samerna och deras tro. Att läraren hittade samband mellan elevernas erfarenheter till lektionsmaterialet tror jag hjälpte många elever att förstå lättare och snabbare.

// Daniella

Reflektion efter auskultation

Reflektion efter auskultation - Formativ bedömning i skolan

Under min auskultation har jag besökt årskurs 6. Under lektionstid har jag sett att lärarna använder sig utav formativ bedömning.

Bild: Pedagogiskt centrum för utbildning

Enligt skolverket kan formativ bedömning ses som ett redskap för både elever och lärare som syftar till att skapa ett klassrumsklimat där eleverna både kan och vill lära sig. Formativ bedömning en bedömningsprocess som kännetecknas av att undervisningsmålen tydliggörs samt att information söks om vart eleverna befinner sig i förhållande till dessa mål. Eleverna får sedan återkoppling för att de ska få kunskap om hur de ska ta sig vidare mot målen.

Inom formativ bedömning måste lärare och elever utgå från följande frågor:

• Vad är målet?
• Hur ligger jag/eleven till?
• Hur ska jag/eleven gå vidare?

Utifrån de tre ovanstående frågorna finns fem nyckelstrategier inom formativ bedömning.

Nyckelstrategierna för formativ bedömning i undervisningen syftar enligt skolverket till att:

• Eleverna behöver vara väl medvetna om syftet med undervisningen och vilka mål som ska uppnås.
• Undervisningen ska synliggöra elevernas lärande.
• Återkoppling används för att hjälpa eleverna att uppnå målen.
• Kamratbedömningar.
• Eleverna får använda sig av självbedömning för att aktivera sina lärprocesser.

Håkansson skriver i rapporten Synligt lärande: presentation av en studie om vad som påverkar elevers studieresultat att användning av formativ bedömning är den undervisningsmetod som oftast ger de bästa effekterna av elevernas resultat.

Under min auskultation slumpade lärarna under lektionstid vem som skulle svara på frågor vid genomgång för att få alla delaktiga och synliggöra lärandet. Jag upplevde klassrumsklimatet som positivt och eleverna var motiverade till att lära och de allra flesta deltog aktivt under lektionerna. I början av varje lektion gick lärarna igenom vad som var målet med lektionen och hur de skulle uppnås. Efter lektionerna fick eleverna också berätta vad de lärt sig genom att använda webbsidan Answergarden. Såhär kan det se ut efter en engelskalektion där eleverna pratat om Sydafrika:

Jag upplever att formativ bedömning skapar goda förutsättningar för lärande i klassrummet.

Har ni någon erfarenhet av formativ bedömning sedan tidigare och vad tycker ni om det?

//Linnea